Gästkrönika: ”Vill du vara med och leka krig?”

Blogg & debattGästbloggare

Läs riksdagsledamot Christina Örnebjärs (L) senaste gästkrönika i Nerikes Allehanda.

Jag var tio år och stod på trappen utanför hyreshuset vi höll på att flytta in i. Det var sommar och hela gården var full av gröna träd, vinbärsbuskar och barn. Ganska många, okända barn. Barn som jag förtvivlat gärna ville leka med men inte visste hur jag skulle våga mig fram till. Tack och lov var de nyfikna på den där nya tjejen också så de kom fram till mig i stället och välkomnade mig in i kretsen med orden ”Vill du vara med och leka krig?”

Vi var många barn i samma ålder. På somrarna tältade vi ibland på gräsmattan bakom husen, vi lekte dunken bland buskarna och ibland cyklade vi till Hästhagen och badade.

Det är en bild av mina uppväxtår i Oxhagen. Den är alldeles sann. Lika sant är att polisen ganska ofta dök upp på helgkvällarna för att hämta någon förälder som tagit ett antal fredagsöl för mycket. Att många hängde ute så sent som möjligt för att slippa gå hem. Att det inte var några som helst problem att vara tolv år och få tag på alkohol och att det inte var särskilt många vuxna som reagerade. Grå betong, mängder av likadana hus och lägenheter.

I dagarna har man kunnat läsa om Oxhagen i media. Det är stökigt och bråkigt och polisen frågar desperat efter föräldrarna. Många gånger har föräldrarna länge lika desperat frågat efter polisen.

Relationer är många gånger komplicerade och den mellan myndigheter och privatpersoner är inget undantag. Föräldrar får höra att de måste finnas där, ha ramar, sätta gränser. Men när de ber om hjälp säger man från myndighetshåll att man inte kan göra något eftersom det inte är tillräckligt illa. Än. Polisen får lika ofta höra att de provocerar genom sin blotta närvaro som besvara frågan om varför de inte var där när något hänt.

Situationen i Oxhagen är inte ny och den är inte okänd. Det var struligt när jag växte upp och det är det i dag. Hur kan vi ha vetat om det här ända sedan jag var liten och inte gjort mer? Handlar det om frånvarande föräldrar eller ett samhälle som övergivit ett område? Jag tror att de flesta – både föräldrar, poliser, socialtjänst och skola – skulle säga att de försökt och kämpat men inte räckt till.

I grunden handlar det givetvis om ett föräldraansvar. När föräldrarna abdikerat spelar det ingen roll hur många poliser vi har på plats. Men att tro att föräldrarna nu ska kunna lösa situationen är inte rimligt.

Så länge alla förväntar sig att någon annan ska ta tag i saken, eller nöjer sig med att skylla det uppkomna på någon annan, kommer det inte bli bättre. Det är ett gemensamt ansvar. Samhället – skolan, socialtjänsten, polisen – ska finnas där, men inte ta över eller ersätta föräldraansvaret utan hjälpa till med rätt verktyg.

Vare sig föräldrar eller poliser är superhjältar, de är vanliga människor.

Vi lekte krig den där sommardagen för snart 30 år sedan. Många av oss genomled krig och strider varje dag. Vi växte upp, i alla fall de flesta av oss. Och det växer upp nya generationer som fortsätter kriga. För att det ska få ett slut måste striden om vem som äger ansvaret ta slut.

Länk till artikeln i NA här.