Lever i limbo – artikel av Christina Örnebjär i Tidningen NU

DebattIntegrationKumlaMänskliga rättigheter

För några månader sedan samlades flera hundra Kumlabor på torget för att protestera mot ett utvisningsbeslut. Efter åtta år i Sverige hade en ung familj fått ett slutgiltigt utvisningsbeslut och många kände sig berörda. Jag var inbjuden som talare eftersom jag och FP Kumla gjort ett uttalande på vår blogg till stöd för familjen. Samma dag hade jag en handläggare från migrationsverket i luren som inte tyckte att jag som politiker skulle uttala mig i enskilda fall.

Jag vägrar att reducera Marisol till att bli ”ett enskilt fall”. Marisol är en femårig förskoletjej från Kumla och hon har bott här hela sitt liv. Hon gör samma saker som alla andra femåriga tjejer i Kumla och ser sig själv som en av dem. Problemet är att myndigheterna inte gör det. Marisol är nämligen i praktiken papperslös.

Pappa Fadi är från Libanon och mamma Katja från Syrien. De träffades i Libanon men deras förhållande accepterades inte av någon av familjerna utan de lämnade allt för sin kärleks skull. Som så ofta vid flykt skedde det hastigt, tiden för förberedelser var knapp. De vigdes strax innan men deras äktenskap hann inte registreras. Väl i Sverige slog de ner bopålarna i Kumla, Fadi öppnade en frisörsalong och så föddes Marisol. Ett barn som föds i Sverige får inte per automatik svenskt medborgarskap utan det samma som föräldrarna. Problemet för Marisol är att eftersom hennes föräldrars äktenskap inte hann registreras vägrar den libanesiska ambassaden registrera henne som Fadi och Katjas barn. Allt Marisol har som bevis på sin existens är en lapp från Skatteverket där det står vad hon heter och var hon är född.

Vi har alltså en femåring flicka från Kumla, född i Sverige, som ska utvisas till Libanon. Sverige vill skicka henne till ett land som inte erkänner hennes existens och som är långt ifrån en trygg plats för någon överhuvudtaget. Hennes mamma tvingas dessutom att åter bli asylsökande då hon ju inte alls är från Libanon utan Syrien. Både hjärta och hjärna säger ifrån.

Jag vill att barnperspektivet blir tydligare i asylprocessen. Jag vill ha barnkonventionen som svensk lag. Jag vill att det ska vara enklare att bli svensk medborgare för barn födda i Sverige. Det finns många fler familjer som hamnar i samma situation, fler barn som växer upp i Sverige utan ordentliga papper, fler barn som liksom Marisol får sin tillvaro slagen i bitar. Så länge det fortgår kommer jag fortsätta kämpa för att rätta till det som är fel.

Folkpartiet har inskrivet i sitt partiprogram att det ska bli enklare för barn födda i Sverige att bli svenska medborgare. Andra länder har dubbelt medborgarskap för den som föds i landet. Det borde även Sverige införa. Marisol har levt hela sitt liv i Sverige men har enligt lagen ingen tillhörighet alls. Hon är vare sig svensk, assyr eller libanes.

Självklart måste vi som politiker ställa oss upp och säga ifrån när regelverken krockar med verkligheten. Jag pratar gärna med vem som helst på migrationsverket om det för min poäng är att det är lagen som ska ändras. Barnperspektivet måste ta större plats och därför bör det bli enklare för barn födda i Sverige att bli svenska medborgare. FN-deklarationen om mänskliga rättigheter är tydlig. Alla har rätt till en nationalitet, en tillhörighet. Gör barnkonventionen till svensk lag och ändra medborgarskapslagen så att barnperspektivet värnas. Inget barn ska behöva leva i limbo så som Marisol tvingas göra hela sitt femåriga liv.
Christina Örnebjär,
oppositionsråd och gruppledare för FP Kumla

Artikeln i Tidningen Nu

Artikeln i Tidningen Nu